Med landhöjningen efter istiden så steg Aspöja successivt ur vattnet och inledningsvis var det sannolikt en plats mest för säsongsfiske. Men området var också viktigt för vårdkasar som användes för att varna för fiender och dessa bildade larmkedjor in mot centrala Östergötland. Omkring 1150-1350 fick ön bofast befolkning.
Folke Sandells skrift "Aspöja en ö i förvandling" om Aspöjas historia kan du köpa i Forsmans gårdsbutik och här några viktiga årtal från den:
1543 Skriftligt bevis på att det finns två gårdar på Aspöja
1862 Byns marker delas upp mellan gårdarna
1868 Skolgång börjar på ön
1903 Byns fiskevatten delas upp.
1915 De första motorbåtarna kommer
1924 Ön får en egen skola
1931 Telefonen kommer
1947 Aspöja får elektricitet
Vill du se lite bilder som illustrerar detta tema så besök gärna vår utställning på Aspöja vid ”Östantill…” på hemsidans karta
Aspöjaborna har alltid levt i en tät relation till naturlandskapet. Att på rätt sätt kunna nyttja – och inte överutnyttja – mark och vatten har varit en fråga om överlevnad. Skärgårdsbruket har alltid skett i ett tätt samspel med: vatten, mark, fisk, säl, fåglar, träd, buskar, gräs, väder och vind. Det har hela tiden handlat om att på bästa sätt få sin försörjning ur landskapet utan att föröda det inför framtiden. Här nedan visas hur den bofasta befolkningen ändrats över tiden. Idag har vi en mindre grupp året runt boende, många fritidsboende och mycket mark och vatten ägs av personer som inte bor här.
| år 1543 | 1870 | 1930 |
| ~10 | 105 | 128 |
| 1940 | 1970 | 1990 | 2023 |
| 72 | 43 | 50 | 25 |
Om Aspöjas natur- och kulturlandskap skriver Folke Sandell:
"När människor lever i enlighet med naturens lagar och villkor och med varsam hand utnyttjar det som naturen ger, så skapas också skönhetsvärden som ett kvitto på att man gjort rätt. Ett kulturlandskap har skönhetsvärden av ett slag, som inte naturen kan skapa av sig själv. Vildmarken har sina kvaliter men kulturlandskapet har andra. Naturen på Aspöja har mycket av denna kulturlandskapets kvaliteter. De små åkrarna mellan bergknallarna, slåttermarkerna, beteshagarna, lundarna, hällmarkerna, landställena med sina gisthagar, bryggor och sjöbodar."
Vill du se lite bilder som illustrerar detta tema så besök gärna vår utställning på Aspöja vid ”Östantill…” på hemsidans karta
Fiske har alltid varit en viktig verksamhet för Aspöja. Det var ju också därför man först kom ut hit när de första bergknallarna började stiga ur havet. Inledningsvis som säsongsfiskare och senare som bofasta.
Det äldre fisket bedrevs med mindre redskap som var gjorda av t.ex. bomull och därför behövde impregneras med trätjära, vilket också gjorde att de inte syntes så mycket för fisken.
Två mycket omfattande fiskeperioder i mer modern tid var 1960-1990, med strömmingfiske med skötar och ålfiske med stora bottengarn.
Här lite om ritualer som förekom förr i tiden i samband med fiske (från Folke Sandells skrift):
"När man lagt sina nät, skulle man spotta tre gånger i vattnet för att försäkra sig om god fiskelycka. Skulle man ut och dra not, fick man inte prata, när man höll på med förberedelserna.
Det berättas om att Carl August Abrahamsson skulle ut och dra not med hjälp av sin dräng. De bar ut noten under tystnad. När de höll på att hanka noten i båten, kunde emellertid inte drängen tiga utan undslapp sig några ord. Då tog Abrahamsson och hankade tillbaka noten och bar in den i sjöboden igen. Det var inte lönt att försöka mer den dagen!"
Vill du se lite bilder som illustrerar detta tema så besök gärna vår utställning på Aspöja vid ”Östantill…” på hemsidans karta
Jakten har alltid haft en central roll i skärgårdsbruket. Framför allt jagades sjöfågel och säl. Innan gevären kom så fångade man sjöfågel med nät i luften som spändes upp över sund med hjälp av höga stolpar. Därför hittar vi många "Stångskär" på kartorna än idag. Att jaga var inte bara ett viktigt sätt att få mat på bordet utan innehöll också uppskattade naturupplevelser. Så här skriver Folke Sandell om en jaktdag på den tiden då det fortfarande fanns gott om Ejder, och som började med att gå upp i mörkret klockan två på natten:
"Jag börjar plocka i vettarna [fågelattrapper] i vattenspegeln i lä om udden. Det är mest trävettar vattrade i brunt som ådor men också någon vackert målad gudingsvette. Ett par gamla malätna ”fjärvettar”[gjorda av uppstoppad fågel] har också fått följa med. Ett stycke ifrån lägger jag också i några skrakvettar, och knipvettar. Man vet ju aldrig! Kanske några sådana fåglar också kan uppenbara sig här. Annars är det ejder, som jag är ute efter. I en skreva på udden monterar jag upp den tillfälliga skjutkojan, och när allt är klart, gömmer jag undan båten i en vik, så att den inte syns åt udden till. Jag sätter mig i skjutkojan och kopplar av efter alla bestyr. I öster färgar nu morgonrodnanden himlen i rödorange. Några trutar svävar över skäret, medan de ger ifrån sig sina varningsrop. Säkert undrar de vad det är för en inkräktare, som kommit till skäret, där de annars brukar härska oinskränkt. Det är nu så ljust, att jag kan se böljande stråk av flygande fåglar dra norröver. Troligen är det ejder. Rakt söderöver ser jag en flock närma sig. Instinktivt hukar jag och gör bössan skjutklar."
Vill du se lite bilder som illustrerar detta tema så besök gärna vår utställning på Aspöja vid ”Östantill…” på hemsidans karta
I det gamla bondesamhället fanns uttrycket: "äng är åkers moder". Det betyder att så mycket hö och annat vinterfoder som man kunde få ihop under sommaren avgjorde hur många kreatur man kunde hålla med mat över vintern. Det i sin tur avgjorde hur mycket gödsel man fick att lägga på åkrarna vilket avgjorde hur mycket åkermark man kunde ha. Därför togs allt gräs tillvara som hö inför vintern, även ute på de små holmarna slog man gräs och tog hem till höloftet.
Förutom åkerbruk så var kål och rovor, och senare potatis viktigt, liksom grönsaker, frukt och bär. Till detta kom boskap, framför allt kor och får, som betade i hagarna och kunde ge mjölk, grädde, ost och kött. Korna användes även som dragdjur, man mjölkade för hand och traktorer började användas i slutet av 1940-talet.
Det småskaliga jordbruket bedrevs till största delen med handkraft. Några skördemaskiner användes knappast före 1940-talet. Så sent som på 1950-talet ansågs det mycket viktigt att försöka öka jordbruksmarken och det låglänta området "Marn" som ligger centralt på Aspöja dikades ut.
Vill du se lite bilder som illustrerar detta tema så besök gärna vår utställning på Aspöja vid ”Östantill…” på hemsidans karta
Byggnaderna på Aspöja har förändrats mycket under historien. Från små grå boningshus, till allt större boningshus och så dagens alla fritidshus. Ett dramatiskt steg var när byns byggnader och all mark "skiftades" (delades upp) på 1860-talet och varje gård skulle ligga i anslutning till sina egna och någorlunda samlade marker. Det var då som öarna runt omkring – Lindholm, Lånjö och Birkö – blev bosatta, även om de fortfarande är en del av Aspöja. Förutom boningshus har det alltid funnits en mängd andra byggnader som dass, sjöbodar, ladugårdar, vedbodar och tvättstugor.
Att ta sig fram över vattnet har förstås alltid varit en viktig sak. Kajaker användes framför allt från 1930-talet till jakt och för att snabbt ta sig till andra öar, kanske för att träffa vänner.
Vill du se lite bilder som illustrerar detta tema så besök gärna vår utställning på Aspöja vid ”Östantill…” på hemsidans karta
Skolgång på ön är belagd från år 1868 men då inhystes skolverksamheten i någons privatbostad. När barnantalet ökade så blev behovet av ett riktigt skolhus allt större och 1924 kunde den nya skolan invigas.
Skolan blev också en samlingsplats även för vuxna – vilket fortfarande är fallet även om det nu är som Bygdegård sedan skolverksamheten lades ner på 1960-talet.
Även om det gamla skärgårdsbruket innebar mycket fysiskt arbete så tog man sig även tid för nöjen t.ex. dans och så här skriver Folke Sandell:
"Dans har alltid lockat ungdomar. De släta bergen på vägen söder om Högholmsklinten har använts att dansa på. Logarna var utmärkta dansgolv. När man fick tillgång till grammofon, hade man också musik till dansen. På Sandells loge dansade man i slutet av 1930-talet och början av 1940-talet, då det fanns många ungdomar på ön. På vintern utnyttjade man gamla obebodda stugor att dansa i."
Vill du se lite bilder som illustrerar detta tema så besök gärna vår utställning på Aspöja vid ”Östantill…” på hemsidans karta